En soft dag

Äntligen en dag utan ”måsten”. Ska verkligen bara ta det lugnt, förutom att jag måste laga mat förstås. Blir så irriterad, mina ungar envisas med att måsta äta varje dag! Kan dom inte ta en paus o bara låta mig vara.

Jag älskar laga mat, men vardagsmaten börjar bli outhärdligt tråkig att laga. Det är så jobbigt att hitta på vad man ska äta just idag. Varje dag. Det bör ju vara nåt man inte ätit den senaste veckan. Och det är ju svårt minnas så långt bak i tiden…hm..

Det som gör det hela riktigt trist är att det är sällan vi äter alla samtidigt numera i detta hus. Alla äter olika tider, då alla är hemma o ute i omlott. När barnen var små höll jag strikt på att hela familjen åt samtidigt, men nuförtiden går det ju inte tygla dom längre.

Fest, däremot, då blir jag på bra humör. DÅ är det verkligen kul all planera, inhandla o laga maten. Då är jag i mitt esse. Kanske för att det inte ”bara” är de gamla vanliga middagsgästerna som ska äta. Och framförallt äter alla tillsammans.

Som sagt, ska ha en soft dag. Jag ser att huset faller omkring mig, men ska ignorera allt. Bäst är att rymma, att softa hemma är bara stressigt. Vädret är nästan sommar, så tar väl med mig en picknick i det gröna med goda vänner.

Lämna en kommentar

Bröllop

Nu har vi avverkat gårdagens bröllopsfest. Det var trevligt faktiskt, kul att träffa andra människor än de som vanligen passerar revy.

Men jag o min dotter hade även andra avsikter med vår närvaro. Hon hade funderat att ha sitt bröllop i samma lokal, men vi hade aldrig varit där förut. Nu fick vi ett ypperligt tillfälle att studera den.

Lokalen var jättefin o bra. Viktigast av allt var dock att få se hur ett bröllop verkligen ser ut. Tror det är första bröllopet mina barn varit på och det 3:e för mig. Och inget av de 2 föregående har varit riktigt ”muslimska” sådana. Det har varit andra stuk på dom.

Problemet med min älskade dotter, som jag visserligen håller mycket kär, har alltför högtflygande planer. Hon skrämmer mig med sina förväntningar. ”Gardinerna måste rivas ned o bytas ut…” ( Lokalen innehar 10 fönster med 20st gardinlängder på 3 meter stycket), ”… och dom 4 struttiga taklamporna ska tas ned o bytas ut mot kristallkronor… ” , ”…alla bord o stolar ska bytas ut, dom här ser för jävliga ut…”

Befarar att hon snart ska föreslå att väggar ska målas och golvet ska läggas om… att fönstrena ska vara mer nischade o att toaletterna ska bli fler…

Nä, men jag förstår att det är viktigt. Min egen bröllopsdag var inget att skryta om. Vi konvertiter brukar ju i regel få nöja oss med det lilla. Så det är bra att hon har visioner och i allafall försöker få igenom dom. Allteftersom tiden o planerandet går framåt brukar man få tulla på vissa saker för man inser att det inte går.

Det värsta är när man har höga förväntningar och måste nöja sig med verkligheten så kan besvikelsen vara stor. Och jag vill verkligen inte att mina döttrar ska vara besvikna med sin bröllopsdag.

Lämna en kommentar

Shopping, bröllop o Let's Dance.

Idag är jag en bruten kvinna. Har med nöd och näppe rullat mig ur sängen. Hela kroppen dunkar av värk sedan jag släpat runt 3 döttrar på Malmös nya köpcentrum Entré i går.

Att gå på stan är bland det värsta jag vet, men att göra det med sina barn börjar likna ett straff värre än döden!

Nu är det gjort iallafall. Men mitt behov av ett par skor till mig själv syntes mindre o mindre viktigt för varje steg jag tog, så det blev inga. Till mig alltså.

Nu gäller bara att klara av kvällens bravader, bröllop, med livet i behåll. Man är verkligen en kärring. Jag älskar att gå på fest o att själv ha fest, men nuförtiden har sådana tillställningar börjat kännas skrämmande. Är det såhär det känns att bli gammal!? Jag måste göra något, kan bara inte acceptera detta. Men vad?

Det värsta är att jag missar Let’s Dance ikväll. Final och allt! Tänk att jag följer något så ytterst ytligt. Har aldrig följt det programmet förr. Gillar inte underhållningsprogram, förutom På Spåret – som ju kräver lite hjärnverksamhet. Men i år har jag, som sagt följt Let’s Dance slaviskt tillsammans med mina kära vänner.

Att jag faktiskt härdat ut med denna ytlighet i dessa månader o samtidigt tyckt det varit kul o intressant har haft den effekten att jag känner mig lite yngre. Ska nog börja söka mig till liknande ytliga verksamheter. Allt i jakten på förnyad ungdom. Risken är att jag börjar avsky mig själv, då just ytlighet är bland de värsta jag vet hos folk.

Lämna en kommentar

Pump it up!

Jag har tränat i någon form i nästan hela mitt liv. Började vid 14 års ålder med att springa. Som alla i den åldern tyckte jag att jag var tjock, fast jag inte var det. Men jag fick blodad tand, så jag har sprungit mig genom livet. Att ta en långpromenad har aldrig föresvävat mig, det låter omåttligt trist. Det går ju snabbare att springa och jag vill komma i ”mål” snabbt.

Från 18 års ålder började jag gymma. Det utvecklades till en bodybuilding mani. Det var sååå kul att se med egna ögon resultaten från dag till dag. Det syntes verkligen. Sedan gifte jag mig, fick barn osv… Blev muslim, kunde inte gymma på offentlig plats, tyckte jag. Jag blev frustrerad o irriterad.

Så köpte min man ett hemma-gym åt mig. Åååå, så fantastiskt. Då började jag igen, jogging o gymming o jag var helt salig o på topphumör. ”Jasså, var det såå enkelt…” frågade min man. Men så fortsatte livet och jag blev gravid o gravid igen! Så jag fick lägga träningen på is.

Sedan även heltidsjobb, men jag försökte emellanåt att jogga o gymma med jämna mellanrum.
Hade ju 3 barn, på den tiden o det var svårt lämna dom ensam hemma( maken jobbade ju jämnt) så jag började ta med dom o springa i skogen när dom var ca 6-8 år gamla. Jag tyckte det vore kul om man kunde få dom att intressera sig för träning – Det ska ju börjas i tid, eller hur? Indoktrineringen.

Men det var bara min son som fann det hela ofantligt roligt. Flickorna började redan bli divor på den tiden o ville väl helst bli skjutsade med bil runt spåret. Så dom slutade följa med, o det var bara jag o sonen. Idag är han besatt av träning av kondition o muskler.BESATT! O det är mitt fel, förstås!

För 8 år sedan fick jag mitt 4e barn o sedan dess har jag aldrig tränat – med synligt resultat. Så för ett halvt år sedan började jag med – att ta lååångpromenader. Mina knän har slitits hårt så nu kan jag inte springa längre, utan tvingas att gå…

Så har jag börjat på gym iallafall. Skitkul! Alternerar träningen med gym ena dan o promenerar andra. Ja, det är iallafall mina intentioner. Så nu har jag precis kommit hem från mitt promenadpass på ca 80 min. Jag går fort, fort, fort. Har mp3 i öronen o när jag slakar ner på takten så rewindar jag till låten ”Pump up the Jam” m Technotronics för att få upp den igen till rätt nivå. Det är enda låten som jag har som har rätt takt. Ibland måste jag spola tillbaks till den låten massvis av ggr bara för att komma hem nån gång! Tycker mig tidvis hamna i slowmotion. Jag är sååå evinnerligt trött på denna låt nu så öronen blöder av den. Vill gärna ha tips på en låt där trummorna går i samma takt som den.

Lämna en kommentar

Hur jag blev "tvungen" att bli muslim

Jag måste säga att mina intentioner av att läsa om islam inte var av de ädlaste slag. Vid tiden, mitten på 80-talet började det flytta in en massa invandrare till min hemstad Skellefteå. Dessa visade sig vara muslimer, de flesta. De blev snabbt kända för att ”ta” de svenska kvinnorna ifrån de svenska männen (ytterst skrattretande vid närmare eftertanke). Rycktet var alltså inte alltför positivt om dessa – de flesta – män.

Jag, som många andra, ansåg mig själv bättre eller i allafall ”finare”, än dom förstås, och var inte ett dugg intresserad. Faktum var att jag absolut inte, under några omständigheter, ville synas tillsammans med dessa personer. Jag tillhörde väl också en lite ”finare” krets i staden.

Nu var det dock så att jag gick KomVux vid denna tid och där, på samma skola läste dessa invandrare de lägsta av studier – SFI…! På något sätt lyckades en av dom att börja prata med mig, och jag svarade faktiskt!!! Han försökte inte stöta på mig, vilket kan varit anledningen till att jag gick över min ”moraliska” tröskel.

Han började fråga lite om jag trodde på Gud, vilken Gud, vilken religion osv… Sedan pratade vi mycket filosofi och livsfrågor. Inte alls om Islam – i början. På omvägar fick jag höra att han var muslim, till och med en PRAKTISERANDE sådan. Vilket jag inte riktigt förstod; vadå praktiserande,, en muslim är väl en muslim, antog att alla muslimer praktiserade sin religion – vilken den nu var.

Det enda jag läst om Islam tidigare var i 5:an där vi fick läsa om muslimer i Egypten som gick omkring med bönemattor hela dagarna för att när de hörde böneutropet kunde de, var de än befinner sig, kunna kasta sig ner och tillbe Allah – deras Gud. Jag fick aldrig någon uppfattning om denna gud kunde vara samma som den Gud kristna pratar om… eller hinduer… kanske var det en elefant?…

Med detta i huvudet är det spektakulärt egentligen att jag skulle ge mig in i en diskussion om denna religion med en som själv var praktiserande i denna religion och följaktligen betydligt mer kunnig i ämnet än jag. Normalt är jag en person som ALDRIG pratar bergsäkert om saker eller låtsas veta saker som jag inte har någon som helst aning om. Nu var det så att mitt syfte med diskussionen var att jag ville visa att man kan konvertera eller ”avprogrammera” dessa muslimer. Jag sa ju att mina intentioner inte var särskilt ädla. Som sagt, jag visste inget i ämnet, men liksom de flesta idag så hade jag en hel massa åsikter. Och ALLA åsikter baserade sig på att Islam var skit och negativt.

Jag gick alltså in för att ”vinna” över honom. Det jobbiga med det hela var att han alltid lyckades på ett lugnt, logiskt och rationellt sätt svara på alla mina invändningar. Det retade upp mig något vansinnigt. Jag insåg att jag måste läsa på i ämnet för att kunna motargumentera men också för att jag ville hitta fel i det han sa: Ta honom på bar gärning så att säga. Jag lånade böcker på biblioteket och köpte en Koran. Jag fick nya infallsvinklar, som jag snabbt tog upp. HAN verkade inte särskilt intresserad av att söka upp mig och prata om ämnet, jag däremot hade ( i smyg) blivit besatt, vilket jag försökte dölja så gott jag kunde. Jag studerade ekonomi, hade en massa slutprov, men jag var mest intresserad utav att läsa Koranen från pärm till pärm. Skaffade litteratur skriven av muslimer för att riktigt kunna se hur andra muslimer resonerade ( för jag trodde ju att ”min” muslim i Skellefteå bara tolkade saker själv så att det lät rationellt i mitt huvud).

Till saken hör att jag ALDIRG, vid något tillfälle, har längtat efter en religiös tro eller upplevelse. Jag tyckte allt sådant bara verkade jobbigt. Jag har alltid trott att det fanns ”nånting” där ute, större än oss, men VAD visste jag inte. Inte heller brydde jag mig. Många som konverterat, har jag förstått, har ”sökt” efter Gud eller något… den rätta vägen… något som passar just dom, dom har längtat efter Gud. Inte jag.

Plötsligt hände något oväntat, något fruktansvärt. Jag kom till en insikt.Allt föll på plats, GUD FINNS!!! Och vad värre var; Guds religion är ISLAM!!! Inte kristendomen eller något annat ”normalt” … eller flummigt åtminstone. Jag fick panik, ångest, visste inte vad jag skulle göra. Jag var ju alldeles ensam om denna kunskap, ingen visste heller att jag studerat en hel del i ämnet. Jag kunde ju inte heller säga något till den muslim jag diskuterat med, då hade han ju ”vunnit”. Gud förbjude.

Mina tankar rusade i mitt huvud och tedde sig helt absurda; ”jag ska bli en god kristen och börja gå i kyrkan varje söndag och engagera mig i kristna rörelser” osv.. var min första tanke. Men så kom jag på att Gud inte skulle acceptera detta på domdagen. Jesus är ju inte Guds son…Kristendomen är inte Guds religion, jag kan inte fejka det. En annan av mina tankar var att dö, helt enkelt. Hur skulle jag kunna leva med att Islam är Guds religion och börja praktisera Islam i detta land? Jag hade aldrig sett en muslimsk kvinna med slöja på huvudet. Hur skulle jag – som är svensk – kunna bära sjal, hur skulle det se ut? Absurt. Jag måste hoppa från en balkong, eller tabletter… Men så kom jag på att det vore ännu värre, möta Gud efter död genom självmord, det vore ju rena självmordet! Jag hamnar i helvetet, utan att passera Gå! så att säga. Ännu något som cirkulerade i huvudet var att jag blivit hjärntvättad. Det var DET som var problemet. Klart jag är, är det såhär det känns?! Så jag gick tillbaks till litteraturen och Koranen igen och gick igenom allt med så ”objektiva” ögon jag kunde. ”vad är det i detta som EGENTLIGEN är helt absurt och ologiskt?!” Jag ville hitta fel och motsägelser att klamra mig fast vid. Tyvärr hittade jag inga.

När jag nu VET att Gud finns så har jag inte längre något val. Jag TROR ju på hela ”konceptet”, på att Gud kräver att jag ska följa vissa regler, särskilt moraliska sådana.Jag tror VERKLIGEN på det. Det är inte så att jag tror på vissa delar och misstror andra. Nej, ALLT föll helt logiskt och klart på plats i mitt huvud. Detta var bland det värsta – att jag inte har något val. Jo, okej, val hade jag, men jag ville undvika min dåvarande självklara destination i livet efter detta::: Helvetet.!

Jag förbannade mig själv för att ha börjat läsa om Islam, VARFÖR, var jag tvungen att diskutera med en muslim? Kunde jag inte bara ha låtit honom vara muslim, vad skulle det ha skadat? Då skulle jag ju inte behövt ändra mitt liv och leva efter Islam. Som om Gud inte skulle funnits om jag inte läst om Islam! Jag tyckte det borde finnas någon typ av varningstext på Koranen och annan Islamisk litteratur som varnar läsare för att de kanske tvingas ändra hela sin livsstil efter att ha läst boken. Det är väl det minsta man kan begära… eller?

Alla utvägar var stängda för mig. Hur jag än vände och vred mig visade det sig att ändan ändå var bak. Nu började jag så smått prata om Islam med min äldre syster Ingela, som jag ofta umgicks med. Hon tyckte det var jätteintressant. Hon blev, precis som jag, fascinerad. Till min förvåning. Jag hade alltså inte blivit helt loco, allt lät logiskt även för någon annan. Det var ju i allafall en liten tröst i eländet. Sa dock inget om att jag bergfast trodde på allt.

Efter någon månad kapitulerade jag, helt enkelt. Jag accepterade att jag var en troende, i denna främmande religion. Jag avslöjade för den man jag diskuterat Islam med hela tiden. Det var skitjobbigt. Men det hade ju bara varit jag som såg vår diskussion, mer eller mindre, som en ”tävling”. Han sa att jag måste läsa ”shehada” och annat jag borde göra. Jag ville gå snabbt fram, som en ångvält. Sluta med allt ”haram” och klä hedjab – hela köret. Han sa

att jag skulle ta det lilla lugna. Han blev förskräckt av hur bråttom jag hade och sa att jag skulle överväga varje steg noga. Annars kanske det skulle bli för tungt för mig att bära till slut. Jag tyckte han var löjlig, men satte ändå band på mig. Skolan tvingade mig ju eftersom jag inte plötsligt ville komma en dag med full hedjab till skolan. Utan någon förvarning. Från kortkjol till full hedjab. Jag kände att det skulle blivit för tungt för mig. Så jag beslutade att jag skulle avsluta skolan och sedan flytta till en annan stad, där jag skulle börja klä mig så som jag ville.

Under tiden ( jag hade ca 4 mån kvar tills skolan slutade) kände jag ett stort behov av att göra något, jag kunde inte sätta tummen på vad, bara NÅGOT. För Gud alltså, för att komma närmre liksom… BE!!! Det var DET jag ville göra, be! Så jag lärde mig allt jag skulle säga och hur och när man skulle be. Jag ÄLSKADE det! Tyckte det var fantastiskt.

Ja, och på den vägen är det. Efter 22 år som muslim och många möten med andra ”konvertiter” har fått mig att förstå att i princip alla i början är mer eller mindre fanatiska. Man tror att allt är Haram. Så det är lite jobbigt, det blir så intensivt, men med tiden inser man ju att allt faktiskt är Halal, utom ett antal saker som är Haram. Så är det ju i samhället i allmänhet. Allt är tillåtet, utom det som är olagligt. Låter kanske dumt, men det är lättare skriva ned det som är olagligt i Sverige än att skriva upp det som är lagligt. Eller hur? Att följa Islamiska lagar och regler är lika naturligt som att följa Sveriges lagar. Det är ju bara självklarheter som är Haram. Mörda, tjuva, förtala, lura, droger osv… allt det är ju straffbart även i Sverige, i olika grader.

Ja nu vet Ni hur det gick till när jag blev muslim.

Lämna en kommentar

Pappa arab, mamma svensk… stackars lilla barn…

Avskyr att tvingas att shoppa, men nu har ett sådant tillfälle kommit.

Vi är bjudna på bröllop på fredag och vi måste ju ha kläder på oss. Jag jag har ju redan. Behöver ju bara ”komma som jag är” så slår jag alla med häpnad. Så är det när man är en naturlig skönhet.

Det är värre med mina döttrar. Dom bara måste ekiperas. Man vill ju inte skämmas över dom. Ja, själv tycker jag ju att dom är vackrast i världen, men så står jag ju inte i särskilt objektiv ställning i den frågan. Jag är ju deras mor.

Men de har tydligen inte begåvats med min skönhet, det har jag förstått. För när dom ska ut bara måste dom stå minst 1,5 timme framför spegeln och spackla bort alla skavanker med diverse krämer. Sedan måste de måla dit ett nytt ansikte ovanpå det. Annars ser dom ju” inte riktigt klok ut..” säger dom. Så jag förstår att jag är subjektiv i min bedömning. Det är synd om dom.

Sedan måste dom ju klä sig. Bara det är tydligen en mindre strid mot naturen. För det provas o byts och plagg flyger till höger o vänster. Ja, det är inte en vacker syn kan jag säga. Inte låter det vackert heller: för det suckas, klagas o svärs så det står härliga till. Det bästa är att ta skydd…

Själv är jag klar på en kvart, tjugo minuter. Sedan ser jag ut som ett fullfjädrat modelejon. Ett vackert sådant.

Det är synd om mina barn, dom har det inte lätt. Men detta innebär att pengar måste rulla. Själv behöver jag bara ett par skor som kan komplettera min – i övrigt – enastående outfit.

Lämna en kommentar

Våffeldagen!

Ja, nu har jag efter att ha avverkat tvätthögen o allt annat o även stekt våfflor. Alla dessa jäkla traditioner som ska upprätthållas!! Det är alltid något som ”bara måste” göras, bara för att det ”är”. Allt för att upprätthålla familjefriden. Ja, någon måste ju göra det o jag är tydligen den ofrivilligt utnämnde i detta hushåll.

Min äldsta vill absolut att vi har påskmiddag!! Hon tycker att man ska utnyttja varje tillfälle till att fira, festa o äta gott. Vilket jag i och för sig kan hålla med om. Julmiddag har vi alltid haft. Jag vet att denna högtid enbart är kapitalistisk, men den anledning man ”officiellt” ju faktiskt anger för denna helg är ju att fira Jesus (a.s.) födelsedag. Och det kan jag ju faktiskt skriva under på med gott samvete att man ska fira. Så då gör vi det – firar. Även om jag tappat lusten för det mer o mer de senaste åren.

Men att fira Jesus(a.s.) korsfästelse o sedermera även dennes uppståndelse kan jag dock inte känna mig manad till att uppmärksamma. Så det firandet får fortgå utan mig

Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.