En deprimerande början.

Jag är deprimerad. Vissa dagar orkar man bara inte med vardagen. Jag har 4 barn: en 17-åring, 18-åring och en snart 20-åring o en 8-åring. Man skulle kunna tro att, åtminstonde de 2 äldre, skulle vara självgående. Men inte alls. Jag har pratat med dom, BETT DOM, vädjat till dom om att alltid ta bort det dom själva tar fram. Då hålls huset rent o fint utan att någon behöver känna sig som en slav och gå runt o plocka efter någon annan. En självklarhet skulle man tycka. Varje gång säger dom ” Javisst!”, ”Självklart!”. Och jag blir glad och känner lite hopp om livet.

Igår t.ex. gjorde gjorde jag en större insats för att slippa vakna idag med en gigantisk disk i köket. Skura golvet, skrubba bänkar osv. Diskade direkt bort allt jag själv o minstingen använt. Tänkte, naturligtvis, att de äldre (som ju vill bli sedda som vuxna för det mesta) ”barnen” skulle göra likadant. Hur gick det? Jo, jag vaknade med en ENORM disk. Som sträcker sig från ena hörnet av diskbänken till den andra, och även på höjden! Jag är så ledsen.

Tänkte gå o träna idag, innan jag ska tvätta kläder. Har 5 timmars tvätt-tid. Och varenda minut behövs för den tvätt jag har. Men när man möter en sådan syn på morgonen så känner man att all motivering försvinner. Man känner sig verkligen som en dörrmatta ibland. Osynlig. Sedan ska man ju laga mat också. Tänk om jag skulle skita i det, då skulle det slås i dörrar och klagas högdjutt.

Ojdå, nu hör jag att min äldsta slammrar i köket… tror hon städar bort(!!!?!)… är det sant?… vågar inte tro…

Vad ska jag göra? Hatar att tjata, det värsta jag vet. Finns det nåt värre än tjatiga människor? Men ibland bara måste man ju säga nåt, eller ska man hålla käft och uthärda? Jag vet ju att jag kommer möta morgondagen med samma skräck-diskbänk.

Annonser
  1. #1 av Bahlool på mars 25, 2009 - 16:31

    Vi uppskattar inte våra mödrar..jag själv är uppvuxen som en kung själv..och försöker lära mina småsyskon att ta och städa efter sig..men sen får man höra från pappa och mamma..KHATIA..alltså stackars dem barnen..STACKARS ATT DE SKA STÄDA EFTER SIG?? JAG ÄR INVALIDISERAD PGA MIN UPPFOSTRAN vill inte att de också ska bli som mig 😛

  2. #2 av Marie Johansson på mars 25, 2009 - 17:02

    Jag har en väninna (muslim)som har 6(!)barn. Dom är alla engagerade i föreningar, produktiva medborgare, och mycket respektfulla mot sina föräldrar. Hon har ALDRIG tyckt synd om sina barn. När vi (jag o mina väninnor)pratar om detta fattar hon inte varför man ska tycka synd om dom. Varför? Undrar hon bara. Det undrar jag också nu för tiden.

  3. #3 av Fatima på mars 25, 2009 - 23:05

    Ska börja skärpa mig. Men säger du åt mig att göra något (eller att du behöver hjälp med något) så gör jag det utan gnäll.. Och det där slammret var jag som städade köket! 😉

  4. #4 av mammamarie på mars 25, 2009 - 23:50

    Jo det gör du faktiskt, men det trista är att ens BEHÖVA fråga om. I normala förhållanden kommer sådant automatiskt. Alla vill väl ha det snyggt. Eller?

  5. #5 av Ala på september 22, 2009 - 22:49

    Syster Marie, du är en förebild, jag vill också vara så med mina framtida barn, InshAllah ❤

  6. #6 av mammamarie på september 22, 2009 - 23:58

    Tack så mycket Ala, men jag hoppas du lyckas uppfostra dom bättre än jag i det här fallet. 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: