Slöjan och Jag

Ska berätta en historia om mig, min sjal och oväntade möten. Jag är muslim.

När jag satte på mig sjalen, för ca 21 år sedan, visste jag inget om vad som skulle möta mig ”där ute”. En sak ”visste” jag dock med säkerhet: att män skulle visa mig respektlöshet.

Såhär i efterhand kan jag ärligt säga att jag hade helt fel. När jag går ut ( införstått är att jag har sjalen på mig när jag går ut) vet jag, som alla andra, inte vad som ska hända, men en enda sak vet jag med säkerhet: Jag kommer att mötas av kvinnor som granskar mig – med avsmak – från topp till tå, kvinnor som fäller giftiga och nedsättande kommentarer osv… Ibland blir man utskälld.

I 99 fall av 100 låter jag allt detta passera. Jag ids inte bry mig. Men ibland, om jag redan är riktigt förbannad innan dessa kvinnor ansätter mig, då ställer jag dom mot väggen och ber dom förklara varför dom behandlar mig på detta sätt.

Vad tror Ni svaret blir? ”Jo”, säger hon upprört, ”..för att du är förtryckt!”, ” Fattar du inte det själv?” !!

Vilket fantastiskt land vi lever i, eller hur? Kvinnorna i detta land håller varandra verkligen om ryggen. Om du är förtryckt så har du ”medsystrar” som är villiga att tala om det för dig – genom att stampa ned dig ytterligare.

Min långa erfarenhet har visat mig att när en svensk kvinna ser en förtryckt kvinna så är hennes omedelbara reaktion… inte att sträcka ut en hand, inte att tala mjukt o respektfullt med denna stackare, inte ens att klappa på ryggen o säga ”det blir nog bra”-attityd. Man skulle kunna tro att dom skulle fråga om man behöver hjälp med att komma ur detta ”förtryck”.
Nej då, dessa svenska kvinnors ögonblickliga reaktion är att trampa, spotta o skälla ut denna ”förtryckta” varelse. Bokstavligen skuldbelägga henne för att hon är förtryckt. Ungefär – ”Vad menar du med att vara förtryckt!?! Sluta genast upp med det, annars får du en smäll! – attityd. Det är den känslan man får när man står där och möter dessa ”hjältar i vardagen”.
Det är så man får skämmas över att vara svensk och kvinna. Verkligen. Hör dom inte själva hur idiotiska dom låter? Det är inga slödder som kommer fram, nej dom låter oss vara ifred, det är (ser ut att vara) utbildade, välklädda kvinnor i alla åldrar.

Jag har varit på arbetsintervjuer med min sjal. Man berättar om sin utbildning, erfarenhet o kunskap. Visar sin personlighet o attityd osv… Mina förväntningar inför dessa situationer har jag kraftigt fått revidera.

Det har visat sig att när jag haft en kvinnlig intervjuare framför mig så har hon, utan undantag, frågat mig om jag är villig att ta av mig slöjan för att få jobbet. En KVINNA ber alltså en annan kvinna att klä av sig vissa plagg som villkor för att hon ska få jobbet!!! I detta jämställdhetens Mekka!

Har det däremot varit en manlig intervjuare, utan undantag – hör o häpna, har han gett mig jobbet. Och det UTAN att ställa frågan om jag är villig att ta av mig vissa klädesplagg!

Vad kan detta bero på? Än idag är jag förbryllad och kan inte riktigt finna anledningen till denna diversitet i villkor och attityd. De manliga intervjuarna lyssnar med intresse när man svarar på frågorna, medan de kvinnliga himlar med ögonen, visar ointresse och höjer ofta på ena ögonbrynet – allt för att visa orespekt inför denna ”förtryckta” varelse hon har framför sig.

För att summera det hela så är det, iallafall för mig, starkt bevisat att kvinnor – verkligen – är sina egna värsta fiender. Kvinnor påstår, dagligen, att vi med slöja är förtryckta. Och, JA, det är vi – av kvinnor UTAN slöja. DOM är våra värsta förtryckare. Det finns även andra, men just dom är de som slår hårdast och är mest skoningslösa.