Arkiv för kategorin familj

Pappa arab, mamma svensk… stackars lilla barn…

Avskyr att tvingas att shoppa, men nu har ett sådant tillfälle kommit.

Vi är bjudna på bröllop på fredag och vi måste ju ha kläder på oss. Jag jag har ju redan. Behöver ju bara ”komma som jag är” så slår jag alla med häpnad. Så är det när man är en naturlig skönhet.

Det är värre med mina döttrar. Dom bara måste ekiperas. Man vill ju inte skämmas över dom. Ja, själv tycker jag ju att dom är vackrast i världen, men så står jag ju inte i särskilt objektiv ställning i den frågan. Jag är ju deras mor.

Men de har tydligen inte begåvats med min skönhet, det har jag förstått. För när dom ska ut bara måste dom stå minst 1,5 timme framför spegeln och spackla bort alla skavanker med diverse krämer. Sedan måste de måla dit ett nytt ansikte ovanpå det. Annars ser dom ju” inte riktigt klok ut..” säger dom. Så jag förstår att jag är subjektiv i min bedömning. Det är synd om dom.

Sedan måste dom ju klä sig. Bara det är tydligen en mindre strid mot naturen. För det provas o byts och plagg flyger till höger o vänster. Ja, det är inte en vacker syn kan jag säga. Inte låter det vackert heller: för det suckas, klagas o svärs så det står härliga till. Det bästa är att ta skydd…

Själv är jag klar på en kvart, tjugo minuter. Sedan ser jag ut som ett fullfjädrat modelejon. Ett vackert sådant.

Det är synd om mina barn, dom har det inte lätt. Men detta innebär att pengar måste rulla. Själv behöver jag bara ett par skor som kan komplettera min – i övrigt – enastående outfit.

Annonser

Lämna en kommentar

En deprimerande början.

Jag är deprimerad. Vissa dagar orkar man bara inte med vardagen. Jag har 4 barn: en 17-åring, 18-åring och en snart 20-åring o en 8-åring. Man skulle kunna tro att, åtminstonde de 2 äldre, skulle vara självgående. Men inte alls. Jag har pratat med dom, BETT DOM, vädjat till dom om att alltid ta bort det dom själva tar fram. Då hålls huset rent o fint utan att någon behöver känna sig som en slav och gå runt o plocka efter någon annan. En självklarhet skulle man tycka. Varje gång säger dom ” Javisst!”, ”Självklart!”. Och jag blir glad och känner lite hopp om livet.

Igår t.ex. gjorde gjorde jag en större insats för att slippa vakna idag med en gigantisk disk i köket. Skura golvet, skrubba bänkar osv. Diskade direkt bort allt jag själv o minstingen använt. Tänkte, naturligtvis, att de äldre (som ju vill bli sedda som vuxna för det mesta) ”barnen” skulle göra likadant. Hur gick det? Jo, jag vaknade med en ENORM disk. Som sträcker sig från ena hörnet av diskbänken till den andra, och även på höjden! Jag är så ledsen.

Tänkte gå o träna idag, innan jag ska tvätta kläder. Har 5 timmars tvätt-tid. Och varenda minut behövs för den tvätt jag har. Men när man möter en sådan syn på morgonen så känner man att all motivering försvinner. Man känner sig verkligen som en dörrmatta ibland. Osynlig. Sedan ska man ju laga mat också. Tänk om jag skulle skita i det, då skulle det slås i dörrar och klagas högdjutt.

Ojdå, nu hör jag att min äldsta slammrar i köket… tror hon städar bort(!!!?!)… är det sant?… vågar inte tro…

Vad ska jag göra? Hatar att tjata, det värsta jag vet. Finns det nåt värre än tjatiga människor? Men ibland bara måste man ju säga nåt, eller ska man hålla käft och uthärda? Jag vet ju att jag kommer möta morgondagen med samma skräck-diskbänk.

Lämna en kommentar