Arkiv för kategorin hem

En deprimerande början.

Jag är deprimerad. Vissa dagar orkar man bara inte med vardagen. Jag har 4 barn: en 17-åring, 18-åring och en snart 20-åring o en 8-åring. Man skulle kunna tro att, åtminstonde de 2 äldre, skulle vara självgående. Men inte alls. Jag har pratat med dom, BETT DOM, vädjat till dom om att alltid ta bort det dom själva tar fram. Då hålls huset rent o fint utan att någon behöver känna sig som en slav och gå runt o plocka efter någon annan. En självklarhet skulle man tycka. Varje gång säger dom ” Javisst!”, ”Självklart!”. Och jag blir glad och känner lite hopp om livet.

Igår t.ex. gjorde gjorde jag en större insats för att slippa vakna idag med en gigantisk disk i köket. Skura golvet, skrubba bänkar osv. Diskade direkt bort allt jag själv o minstingen använt. Tänkte, naturligtvis, att de äldre (som ju vill bli sedda som vuxna för det mesta) ”barnen” skulle göra likadant. Hur gick det? Jo, jag vaknade med en ENORM disk. Som sträcker sig från ena hörnet av diskbänken till den andra, och även på höjden! Jag är så ledsen.

Tänkte gå o träna idag, innan jag ska tvätta kläder. Har 5 timmars tvätt-tid. Och varenda minut behövs för den tvätt jag har. Men när man möter en sådan syn på morgonen så känner man att all motivering försvinner. Man känner sig verkligen som en dörrmatta ibland. Osynlig. Sedan ska man ju laga mat också. Tänk om jag skulle skita i det, då skulle det slås i dörrar och klagas högdjutt.

Ojdå, nu hör jag att min äldsta slammrar i köket… tror hon städar bort(!!!?!)… är det sant?… vågar inte tro…

Vad ska jag göra? Hatar att tjata, det värsta jag vet. Finns det nåt värre än tjatiga människor? Men ibland bara måste man ju säga nåt, eller ska man hålla käft och uthärda? Jag vet ju att jag kommer möta morgondagen med samma skräck-diskbänk.

Annonser

Lämna en kommentar