Arkiv för kategorin islam

Hur jag blev "tvungen" att bli muslim

Jag måste säga att mina intentioner av att läsa om islam inte var av de ädlaste slag. Vid tiden, mitten på 80-talet började det flytta in en massa invandrare till min hemstad Skellefteå. Dessa visade sig vara muslimer, de flesta. De blev snabbt kända för att ”ta” de svenska kvinnorna ifrån de svenska männen (ytterst skrattretande vid närmare eftertanke). Rycktet var alltså inte alltför positivt om dessa – de flesta – män.

Jag, som många andra, ansåg mig själv bättre eller i allafall ”finare”, än dom förstås, och var inte ett dugg intresserad. Faktum var att jag absolut inte, under några omständigheter, ville synas tillsammans med dessa personer. Jag tillhörde väl också en lite ”finare” krets i staden.

Nu var det dock så att jag gick KomVux vid denna tid och där, på samma skola läste dessa invandrare de lägsta av studier – SFI…! På något sätt lyckades en av dom att börja prata med mig, och jag svarade faktiskt!!! Han försökte inte stöta på mig, vilket kan varit anledningen till att jag gick över min ”moraliska” tröskel.

Han började fråga lite om jag trodde på Gud, vilken Gud, vilken religion osv… Sedan pratade vi mycket filosofi och livsfrågor. Inte alls om Islam – i början. På omvägar fick jag höra att han var muslim, till och med en PRAKTISERANDE sådan. Vilket jag inte riktigt förstod; vadå praktiserande,, en muslim är väl en muslim, antog att alla muslimer praktiserade sin religion – vilken den nu var.

Det enda jag läst om Islam tidigare var i 5:an där vi fick läsa om muslimer i Egypten som gick omkring med bönemattor hela dagarna för att när de hörde böneutropet kunde de, var de än befinner sig, kunna kasta sig ner och tillbe Allah – deras Gud. Jag fick aldrig någon uppfattning om denna gud kunde vara samma som den Gud kristna pratar om… eller hinduer… kanske var det en elefant?…

Med detta i huvudet är det spektakulärt egentligen att jag skulle ge mig in i en diskussion om denna religion med en som själv var praktiserande i denna religion och följaktligen betydligt mer kunnig i ämnet än jag. Normalt är jag en person som ALDRIG pratar bergsäkert om saker eller låtsas veta saker som jag inte har någon som helst aning om. Nu var det så att mitt syfte med diskussionen var att jag ville visa att man kan konvertera eller ”avprogrammera” dessa muslimer. Jag sa ju att mina intentioner inte var särskilt ädla. Som sagt, jag visste inget i ämnet, men liksom de flesta idag så hade jag en hel massa åsikter. Och ALLA åsikter baserade sig på att Islam var skit och negativt.

Jag gick alltså in för att ”vinna” över honom. Det jobbiga med det hela var att han alltid lyckades på ett lugnt, logiskt och rationellt sätt svara på alla mina invändningar. Det retade upp mig något vansinnigt. Jag insåg att jag måste läsa på i ämnet för att kunna motargumentera men också för att jag ville hitta fel i det han sa: Ta honom på bar gärning så att säga. Jag lånade böcker på biblioteket och köpte en Koran. Jag fick nya infallsvinklar, som jag snabbt tog upp. HAN verkade inte särskilt intresserad av att söka upp mig och prata om ämnet, jag däremot hade ( i smyg) blivit besatt, vilket jag försökte dölja så gott jag kunde. Jag studerade ekonomi, hade en massa slutprov, men jag var mest intresserad utav att läsa Koranen från pärm till pärm. Skaffade litteratur skriven av muslimer för att riktigt kunna se hur andra muslimer resonerade ( för jag trodde ju att ”min” muslim i Skellefteå bara tolkade saker själv så att det lät rationellt i mitt huvud).

Till saken hör att jag ALDIRG, vid något tillfälle, har längtat efter en religiös tro eller upplevelse. Jag tyckte allt sådant bara verkade jobbigt. Jag har alltid trott att det fanns ”nånting” där ute, större än oss, men VAD visste jag inte. Inte heller brydde jag mig. Många som konverterat, har jag förstått, har ”sökt” efter Gud eller något… den rätta vägen… något som passar just dom, dom har längtat efter Gud. Inte jag.

Plötsligt hände något oväntat, något fruktansvärt. Jag kom till en insikt.Allt föll på plats, GUD FINNS!!! Och vad värre var; Guds religion är ISLAM!!! Inte kristendomen eller något annat ”normalt” … eller flummigt åtminstone. Jag fick panik, ångest, visste inte vad jag skulle göra. Jag var ju alldeles ensam om denna kunskap, ingen visste heller att jag studerat en hel del i ämnet. Jag kunde ju inte heller säga något till den muslim jag diskuterat med, då hade han ju ”vunnit”. Gud förbjude.

Mina tankar rusade i mitt huvud och tedde sig helt absurda; ”jag ska bli en god kristen och börja gå i kyrkan varje söndag och engagera mig i kristna rörelser” osv.. var min första tanke. Men så kom jag på att Gud inte skulle acceptera detta på domdagen. Jesus är ju inte Guds son…Kristendomen är inte Guds religion, jag kan inte fejka det. En annan av mina tankar var att dö, helt enkelt. Hur skulle jag kunna leva med att Islam är Guds religion och börja praktisera Islam i detta land? Jag hade aldrig sett en muslimsk kvinna med slöja på huvudet. Hur skulle jag – som är svensk – kunna bära sjal, hur skulle det se ut? Absurt. Jag måste hoppa från en balkong, eller tabletter… Men så kom jag på att det vore ännu värre, möta Gud efter död genom självmord, det vore ju rena självmordet! Jag hamnar i helvetet, utan att passera Gå! så att säga. Ännu något som cirkulerade i huvudet var att jag blivit hjärntvättad. Det var DET som var problemet. Klart jag är, är det såhär det känns?! Så jag gick tillbaks till litteraturen och Koranen igen och gick igenom allt med så ”objektiva” ögon jag kunde. ”vad är det i detta som EGENTLIGEN är helt absurt och ologiskt?!” Jag ville hitta fel och motsägelser att klamra mig fast vid. Tyvärr hittade jag inga.

När jag nu VET att Gud finns så har jag inte längre något val. Jag TROR ju på hela ”konceptet”, på att Gud kräver att jag ska följa vissa regler, särskilt moraliska sådana.Jag tror VERKLIGEN på det. Det är inte så att jag tror på vissa delar och misstror andra. Nej, ALLT föll helt logiskt och klart på plats i mitt huvud. Detta var bland det värsta – att jag inte har något val. Jo, okej, val hade jag, men jag ville undvika min dåvarande självklara destination i livet efter detta::: Helvetet.!

Jag förbannade mig själv för att ha börjat läsa om Islam, VARFÖR, var jag tvungen att diskutera med en muslim? Kunde jag inte bara ha låtit honom vara muslim, vad skulle det ha skadat? Då skulle jag ju inte behövt ändra mitt liv och leva efter Islam. Som om Gud inte skulle funnits om jag inte läst om Islam! Jag tyckte det borde finnas någon typ av varningstext på Koranen och annan Islamisk litteratur som varnar läsare för att de kanske tvingas ändra hela sin livsstil efter att ha läst boken. Det är väl det minsta man kan begära… eller?

Alla utvägar var stängda för mig. Hur jag än vände och vred mig visade det sig att ändan ändå var bak. Nu började jag så smått prata om Islam med min äldre syster Ingela, som jag ofta umgicks med. Hon tyckte det var jätteintressant. Hon blev, precis som jag, fascinerad. Till min förvåning. Jag hade alltså inte blivit helt loco, allt lät logiskt även för någon annan. Det var ju i allafall en liten tröst i eländet. Sa dock inget om att jag bergfast trodde på allt.

Efter någon månad kapitulerade jag, helt enkelt. Jag accepterade att jag var en troende, i denna främmande religion. Jag avslöjade för den man jag diskuterat Islam med hela tiden. Det var skitjobbigt. Men det hade ju bara varit jag som såg vår diskussion, mer eller mindre, som en ”tävling”. Han sa att jag måste läsa ”shehada” och annat jag borde göra. Jag ville gå snabbt fram, som en ångvält. Sluta med allt ”haram” och klä hedjab – hela köret. Han sa

att jag skulle ta det lilla lugna. Han blev förskräckt av hur bråttom jag hade och sa att jag skulle överväga varje steg noga. Annars kanske det skulle bli för tungt för mig att bära till slut. Jag tyckte han var löjlig, men satte ändå band på mig. Skolan tvingade mig ju eftersom jag inte plötsligt ville komma en dag med full hedjab till skolan. Utan någon förvarning. Från kortkjol till full hedjab. Jag kände att det skulle blivit för tungt för mig. Så jag beslutade att jag skulle avsluta skolan och sedan flytta till en annan stad, där jag skulle börja klä mig så som jag ville.

Under tiden ( jag hade ca 4 mån kvar tills skolan slutade) kände jag ett stort behov av att göra något, jag kunde inte sätta tummen på vad, bara NÅGOT. För Gud alltså, för att komma närmre liksom… BE!!! Det var DET jag ville göra, be! Så jag lärde mig allt jag skulle säga och hur och när man skulle be. Jag ÄLSKADE det! Tyckte det var fantastiskt.

Ja, och på den vägen är det. Efter 22 år som muslim och många möten med andra ”konvertiter” har fått mig att förstå att i princip alla i början är mer eller mindre fanatiska. Man tror att allt är Haram. Så det är lite jobbigt, det blir så intensivt, men med tiden inser man ju att allt faktiskt är Halal, utom ett antal saker som är Haram. Så är det ju i samhället i allmänhet. Allt är tillåtet, utom det som är olagligt. Låter kanske dumt, men det är lättare skriva ned det som är olagligt i Sverige än att skriva upp det som är lagligt. Eller hur? Att följa Islamiska lagar och regler är lika naturligt som att följa Sveriges lagar. Det är ju bara självklarheter som är Haram. Mörda, tjuva, förtala, lura, droger osv… allt det är ju straffbart även i Sverige, i olika grader.

Ja nu vet Ni hur det gick till när jag blev muslim.

Lämna en kommentar

Slöjan och Jag

Ska berätta en historia om mig, min sjal och oväntade möten. Jag är muslim.

När jag satte på mig sjalen, för ca 21 år sedan, visste jag inget om vad som skulle möta mig ”där ute”. En sak ”visste” jag dock med säkerhet: att män skulle visa mig respektlöshet.

Såhär i efterhand kan jag ärligt säga att jag hade helt fel. När jag går ut ( införstått är att jag har sjalen på mig när jag går ut) vet jag, som alla andra, inte vad som ska hända, men en enda sak vet jag med säkerhet: Jag kommer att mötas av kvinnor som granskar mig – med avsmak – från topp till tå, kvinnor som fäller giftiga och nedsättande kommentarer osv… Ibland blir man utskälld.

I 99 fall av 100 låter jag allt detta passera. Jag ids inte bry mig. Men ibland, om jag redan är riktigt förbannad innan dessa kvinnor ansätter mig, då ställer jag dom mot väggen och ber dom förklara varför dom behandlar mig på detta sätt.

Vad tror Ni svaret blir? ”Jo”, säger hon upprört, ”..för att du är förtryckt!”, ” Fattar du inte det själv?” !!

Vilket fantastiskt land vi lever i, eller hur? Kvinnorna i detta land håller varandra verkligen om ryggen. Om du är förtryckt så har du ”medsystrar” som är villiga att tala om det för dig – genom att stampa ned dig ytterligare.

Min långa erfarenhet har visat mig att när en svensk kvinna ser en förtryckt kvinna så är hennes omedelbara reaktion… inte att sträcka ut en hand, inte att tala mjukt o respektfullt med denna stackare, inte ens att klappa på ryggen o säga ”det blir nog bra”-attityd. Man skulle kunna tro att dom skulle fråga om man behöver hjälp med att komma ur detta ”förtryck”.
Nej då, dessa svenska kvinnors ögonblickliga reaktion är att trampa, spotta o skälla ut denna ”förtryckta” varelse. Bokstavligen skuldbelägga henne för att hon är förtryckt. Ungefär – ”Vad menar du med att vara förtryckt!?! Sluta genast upp med det, annars får du en smäll! – attityd. Det är den känslan man får när man står där och möter dessa ”hjältar i vardagen”.
Det är så man får skämmas över att vara svensk och kvinna. Verkligen. Hör dom inte själva hur idiotiska dom låter? Det är inga slödder som kommer fram, nej dom låter oss vara ifred, det är (ser ut att vara) utbildade, välklädda kvinnor i alla åldrar.

Jag har varit på arbetsintervjuer med min sjal. Man berättar om sin utbildning, erfarenhet o kunskap. Visar sin personlighet o attityd osv… Mina förväntningar inför dessa situationer har jag kraftigt fått revidera.

Det har visat sig att när jag haft en kvinnlig intervjuare framför mig så har hon, utan undantag, frågat mig om jag är villig att ta av mig slöjan för att få jobbet. En KVINNA ber alltså en annan kvinna att klä av sig vissa plagg som villkor för att hon ska få jobbet!!! I detta jämställdhetens Mekka!

Har det däremot varit en manlig intervjuare, utan undantag – hör o häpna, har han gett mig jobbet. Och det UTAN att ställa frågan om jag är villig att ta av mig vissa klädesplagg!

Vad kan detta bero på? Än idag är jag förbryllad och kan inte riktigt finna anledningen till denna diversitet i villkor och attityd. De manliga intervjuarna lyssnar med intresse när man svarar på frågorna, medan de kvinnliga himlar med ögonen, visar ointresse och höjer ofta på ena ögonbrynet – allt för att visa orespekt inför denna ”förtryckta” varelse hon har framför sig.

För att summera det hela så är det, iallafall för mig, starkt bevisat att kvinnor – verkligen – är sina egna värsta fiender. Kvinnor påstår, dagligen, att vi med slöja är förtryckta. Och, JA, det är vi – av kvinnor UTAN slöja. DOM är våra värsta förtryckare. Det finns även andra, men just dom är de som slår hårdast och är mest skoningslösa.

Lämna en kommentar